Men jag är ju den jag är, ett stort hjärta som folk inte tror att jag har för jag är ingen kramig person som strör superlativa ord till människor, nä, jag är lite mer av sorten..om det är något som stör mig så säger jag till annars accepterar jag dig..
Eftersom att jag inte behöver veta jämt hur duktig jag är, hur bra jag ser ut eller så vidare så tycker jag inte heller att jag ska måsta säga det till andra..
Det viktiga är ju just vad man själv tycker om sig själv oavsett vad ålder du är i,,man måste ju lära sig själv att jag är bra.
Jag kan säga tusen gånger till någon att allt är så bra och den är så duktig bara för att vara snäll,,men det kommer alltid någon som säger just som det är och det är inte skoj att få höra när man alltid fått höra så duktig man är oavsett hur bra man egentligen har varit..
Man måste sluta fred med sig själv..acceptera vem man är..att våga se nyheterna runt omkring dig..öppna ögona för nya människor..prova nya saker..älska sig själv..
Inte ska ni tro att jag tycker att jag är perfekt..nej, nej borde vara förbjudet med helkroppsspeglar..eller vad..hatar vad ålder gör med kroppen inte bara utseendemässigt utan allt annat...
Ska säga helt ärligt att jag vill inte fylla år nästa år...nä vill helst inte bli påmind..jag och Mona spånade om detta och kom väl fram till att nästa sommar så far jag o hon i en koja med 2 dukar vin och bara deppar en helg...nä tror inte det men men...
Igår så tog jag & Jonas en riktigt skön promenad med hundarna..
Det är så skönt att få vara ute i skogen med dem fastän det bara är att promenera och hundarna de gillar det verkligen..
Isen gnistrade så vackert i buskarna, tyvärr så for det fina ljuset just när jag skulle fota..
Nu ska jag försöka vakna till efter ha sovit bort HELA dag och vet ni vad det var JÄTTE skönt..
Ha en bra dag alla ni där ute
Jo det är bara börja planera "depparhelgen", den lär ju återkomma typ ofta under drygt ett år framöver... :) Fina bilder du lagt ut!
SvaraRaderaVi far till stugan och ska gå i kyrkan..
SvaraRaderaFinns det plats för fler deppare i kojan:)
SvaraRaderaDu skriver--Man måste sluta fred med sig själv..acceptera vem man är..att våga se nyheterna runt omkring dig..öppna ögona för nya människor..prova nya saker..älska sig själv..
--
Är inte det det viktigaste. Klart ingen är perfekt.
Att aldrig heller döma någon utefter sägen är viktigt. Alla upplever varandra olika.
Sen kan man bara komma överens med ca 50% av alla man möter enligt professuren.
Att ens "riktiga kompisar" aldrig kan bli mer än någon procent av alla.
Sen kan man ju bli mer eller mindre omtyckt. Vilket jag tycker är en bisak.
Man ska nog vara den man är oavsett man blir omtyckt av alla eller bara någon.
Jag menar..är man inte sig själv ljuger man och hamnar till slut i "elände".
Det sanna jaget kommer alltid fram.
Och det är ju viktigt...inget fjäskande för publikum.
Eget ska man vara stolt över.
Om inte så ska man väl söka hjälp. För är det plågsamt med sina tankar och aggerande ska man väl söka hjälp.Inte konstigare än så.
Skulle tro att du precis som alla andra vanliga människor är helt vanlig.
Ibland ska man nog ta sina egna tankar med en nypa salt eller lägga in dom i ett mer värdsligt perspektiv.
I det världsliga perspektivet blir våra tanka och även vad vi "normala" människor gör som fel...helt borta i den stora dimman.
Vi och kanske speciellt kvinnor har en tendens att tänka för mycket. Tar på sig skuld i onödan.
Att vara en bra människa utan att därför ta skit är väl en bra tanke tycker jag.
För ta skit ska man inte.
Högljudda skrikhalsar är ju ofta fega skithögar. Så du behöver inte alls säga nåt alls.
Bara vara.
Tror du är rätt tillfreds nu.
Klart det svänger. Bara man är medveten om att det gör det blir det enklare.
Kram på er/-Anders
Nog är det så Anders, ibland så får man slicka sina sår och gå vidare..man kommer stärkt ur det mesta...fast det tar på.
SvaraRaderaJag känner att när jag börjar närma mig 50 sträcket så ids jag inte vara alla till lags, ids inte bry mig om små bagateller för livet är allt för kort för det..Att i hela mitt vuxna liv fått veta av människor i min omgivning att jag inte är någon speciellt bra människa så har jag blivit väldigt luttrad, litar inte just på så många..är de för trevlig mot mig kan jag faktiskt inte ta emot det utan håller mig på min kant..min förlust men jag orkar inte känslomässigt vara för nära de jag inte behöver..har alltför många gånger blivit påmind om min uselhet..troligen är det väl därför jag blivit en sån hundmänniska..för de är alltid glada och nöjda över mig..behöver inte heller förställa mig..